.

25/11-14 klockan 18.58 kom vår andra dotter

MOLLY till världen.

Jag sov inget på över 1 månad, bara 1 timme eller 2. Förvärkarna var så starka så jag knappt fick någon luft när dom kom.

2 veckor innan hon kom var jag på kontroll igen på ackis där läkaren gjorde en hinnsvepning, jag började direkt att blöda och så höll det på hela tiden. 21 november (8 dagar innan bf) var jag till min barnmorska igen som gjorde ytterligare en hinnsvepning för att få värkarna starkare.

25 november hade jag tid igen på bedömningsmottagningen för kontroll. Jens körde in mig och under hela bilresan var jag irriterad och hade ont. Svor åt varenda rödljus som dök upp! Nova var med i bilen, hon var sjuk och skulle vara med jens på hans jobb medan jag var på kontroll för att sedan åka med mig hem igen och han skulle fortsätta jobba.

Jag släpptes av vid sjukhuset och jag kom inflåsandes på mottagningen. Jag blev mött av en läkarkandidat och min riktiga läkare. Ska vi kolla hur det ser ut idag sa dom och jag utrbister. - Jag har så jäkla ont! Jag får knappt luft. Dom såg stressade ut och bad mig lägga mig i stolen. Jag gjorde min undersökning och dom bad mig sen vänta ett tag i väntrummet. Jag var redo att ringa jens så han kunde hämta mig så vi kunde få åka hem.

Dom kommer in igen och säger: Nu har vi ringt ner till förlossningen du får gå ner dit. Jag blir helt ställd och frågar vad jag ska göra där?

Det fick jag senare veta..

12.00 kom jag ner till förlossningen och fick ligga återigen med ctg kurva, fortfarande i tron om att jag snart skulle få åka hem.

Läkaren kommer in och säger - Du ska få ett förlossningsrum, det kommer förhoppningsvis ha din bebis här idag! Jag började typ gråta av lycka, oro, spänning. Ja alla känslor på samma gång.

Många kom in och prata.. sjuksystrar, undersköterskor läkare. Jag lyssna knappt. Jag ville bara ringa jens!

Dom berätta att nu kommer vi ta hål så ditt vatten går, sätta nål och börja planera epidruralen så vi sätter den på plats innan du får ont. Då fick jag säga STOP! Det är för mycket nu. Jag måste få ringa min sambo! Han vet inte ens om att jag är här! Då backa dom lite, gick ut och jag ringde jens. Han svarade och jag utbrast. Älskling du måste komma hit, det blir bebis idag! Man hörde hans lycka i rösten. Han hade ju Nova med sig på jobbet så han fick ringa min mamma (som jobbar på akademiska) och köra dit nova så hon fick ta hand om henne. Det han hända ganska mycket innan han hann komma. Vattnet gick, värkarna startade lite smått , nålar sattes och jag fick träffa all personal. Under den tiden ville jag inget annat än att ha jens där! I samma veva fick jag ett meddelande från Verna (min kompis som skulle vara med på förlossningen) där hon fråga. - Vad ska jag muta den där ungen med för att den ska komma ut? Jag svarar lite hastigt. Jag är på förlossningen nu! Hon var lika exalterad som jag.

När jens kom blev det tusen kramar,pussar och lite gråt. Jag fick värkstimulerandedropp för att få lite fart på värkarna, Verna kom och gjorde oss sällskap. 20 min hann hon vara där innan jag fick ordentliga värkar som gjorde så fruktansvärt ont. Lustgasen var min bästa vän. Dom kom tätt, varann minut ungefär. Lite för tätt så dom fick stänga av droppet en stund och ge bedövning. Då avstannade nästan allt och jag böt ställning från säng till sittandes på en pilatesboll med lustgasen i högsta hugg. Vi satt och prata, sjöng och dansa. Och jag sa.. Så här kan det ju inte vara? Jag kan ju inte föda barn på det här!

Dom höjde sedan droppet igen och jag la mig tillbaka i sängen igen.

Då kom värkarna igång igen och jag yla mig igenom dem. Vilken vidrig smärta!! Allt gick väldigt fort och poff så var jag öppen 10 och redo att föda barn!

Omöjligt tänkte jag och jämförde med min tidigare mardrömsförlossning med nova som tog 2 dygn. Första krystvärken kom 18.30. Sen är allt luddigt, jag bytte ställningar, höl krampartat i lustgasen och i jens. Jag hade värsta hejjarklacken där inne. Både jens och verna höll i mig och hejja på, inklusive personalen. Det gjorde så innihelvette jäkla ont! Och när dom säger.. du får inte krysta nu det går för fort! JOOO jag måste!! Nej.. du får inte. Som ett barn på 3 år som inte vill lyssna. Vill bara att lidandet ska vara över.

Men slutliga ställningen blev liggandes på sidan och ut kom världens finaste lilla barn kl 18.58. Tårarna rann, så himla lycklig! Precis som med nova kolla vi inte ens vad det blev. Det tog ett tag då jens frågade. Vad blev det? Barnmorskan höll upp henne och jag utbrast. En TJEJ!!!

 

Jag hade världens bästa team med mig. Mina fina stöttepelare Jens och Verna var 2 riktiga guldkorn vid hela förlossningen. Bäst helt enkelt. Från att sitta och skratta ihop och prata small det bara till så kunde jag få svin ont och då var det bara att peppa och trösta. Vi hade sånt jäkla band. Starkare kunde det inte bli.

Älskade lilla Molly. Det var DU som låg i mammas mage. Helt overkligt! Vi trodde bombsäkert att du var en lillebror men det blev en lillasyster<3

Du är så fin min underbara unge. Jag kan stirra mig blint på dig i timmar! Vi älskar dig så mycket och att få se dig och din storasyster tillsammans får våra hjärtan att smälta<3

Nu är vi stolta 2 barnföräldrar och vi älskar det!      

fick en fin förlossningspresent av min kärlek<3